Hej, typ. Allt väl?

 
Det var väl en himla tur att jag inte lovat något med att jag skulle börja blogga på heltid igen för nu har det varit sådär tomt och tyst igen. Jag har haft jättemycket att säga om vad som hänt, för det har det, det har hänt så sjukt mycket. Jag har breakat med en av mina bästa vänner vilket kom som en käftsmäll med högerhanden av en högerhänt. Det tog väl en hel del för stunden, sen insåg jag att det faktiskt inte var jag som gjort fel den gången. Att någon inte kan ta att jag flyttar och växer upp, men fortfarande hör av mig som vanligt, det är inte mitt problem. Jag orkar inte böla i onödan när jag har vettigare saker för mig. Känns som att jag alltid har tenta och känner mig begravd till och från, får ju dock ut något bra av det hela och jag blir klokare faktiskt. 
 
Jag sitter hemma i Dalarna för stunden på "jullov", trummar lite på min dator med bra musik i lurarna. På Måndag ska jag till mina drömmars stad #2-3 igen (kan inte riktigt bestämma mig, men gillar min nuvarande hemstad) vilket ska bli skönt. Jag har ju ett nytt, nästan annat liv där som jag är mer än nöjd med. 

Insett att mina drömmars stad fortfarande är Göteborg och kan sälja min själ för att få bo där med alla jag behöver. Lite mycket begärt kanske. Nu ska jag plugga Mediestruktur och mediehistoria så att jag kanske kommer dit en dag. Could be fun.

"Vill du ha en idiot så lägg din hand i min."

 
Igår, den 22 September, kunde väl egentligen ha varit vilken dag som helst för det var den faktiskt. Det var en helt vanlig Söndag med matförgiftning som stod på schemat, på kvällen fick jag massa fina sms och meddelanden som får mitt hjärta att inte vilja fortsätta slå panikartat. 

Det som var de allra finaste med igår var att jag och Sofie hade delat precis 7 år och 7 månader ihop som världens bästa vänner, bros, vapendragare. Japp, snart åtta år ihop. Kan seriöst inte fatta att vi var 11 år dagen vi lärde känna varandra via Lunarstorm. Många kan skriva "vi har gått igenom allt tillsammans" men det är nästan bara tomma ord, vi har gjort det på riktigt. Om vi inte har gått igenom det tillsammans så har vi åtminstånde stått bredvid den andres sida. Vi har gjort de roligaste sakerna ihop och även de tråkigaste. Vi tog studenten bredvid varandra och vi fortsätter prata varje dag som om det inte vore någonting att jag bor 20 mil ifrån dig och din nya lägenhet som jag hade sett fram emot att spendera så mycket tid i. 
 
Sofie är den som vet allt om mig, förutom en grej. Men det är ingen allvarlig grej, den är bara lite dum utav sig. Det är henne jag berättar allt för förr eller senare, det är hon som reagerar så hårt på mina hemligheter att hon skriker rakt ut eller lägger sig på golvet för att knipa efter luft mellan skratten. Även om jag råkar försäga mig om saker så känns de ganska lugnt ändå. Det är ganska självklart att hon är en av mina topp tre bästa vänner genom tiderna, jag har nog aldrig släppt någon närmare med mina ord. 

Come on skinny love, what happened here?

 
Jag får såna jävla dumma saker för mig, saker jag tror är bra för stunden. Med människor som står mig allt för nära för att någon kommer bli sårad i slutändan, oftast mig själv. I stundens hetta tänker jag aldrig steget längre, det är alltid en "bra idé", man är ju glad. I efterhand skiter det ändå sig eller blir för annorlunda än vad det alltid har varit och vad man tänkt sig.

I den absolut sista fasen är det tanken "Det är mig det är fel på" som far igenom huvudet, det är ju alltid bara jag som verkar bli sårad eller bryr mig. Det är alltid jag som får höra "Det här är fel", aldrig jag som får säga det, jag verkar ju nöja mig med lyckan och närheten, tänker aldrig på det där steget efteråt. Vad är det med mig som är fel? 
 
Tack för mig, över och ut. 
"Låt mig skrika färdigt tills bröstkorgen blir tom."

Jag känner pojken i fönstret mittemot, han samlar drömmar i fickan.

 
Japp. Nu har jag flyttat hemifrån på riktigt, till en större stad men jag hamnade aldrig i Göteborg som planerna löd i hela tre år. Jag har gått fram och tillbaka med Göteborgsplanen, den var så självklar till dagen jag och Erik gjorde slut, sen började tvekandet. Jag vill fortfarande ner dit, men det skulle vara fel att bo där - Kanske senare i livet.

Breakup:et kom nog i rätt tidpunkt, jag sökte spontant till den staden jag nu bor i på heltid, i tre år framöver. Samma dag som ansökningen skulle vara inne så vaknade jag upp och tänkte "jag ska söka, jag ska också dit". Jag trivs faktiskt även om jag är ganska ensam nu om dagarna, det kommer att lösa sig med tiden. Jag har även insett att det suger ganska mycket, iallafall nu, att vara ledig Tordag - Fredag, jag gör ingenting om dagarna. Igår blev jag färdig med det allra sista plocket i lägenheten och kan säga att jag bor här på riktigt, min flyttanmälan har även gått igenom, idag var jag vuxen och gick till försäkringskassan helt ensam. Vad gör man inte en Fredag..?

Jag håller på att bygga upp ett nytt liv. Som Linda sa till mig "Du behöver flytta härifrån för att kunna må bra på riktigt igen" och det stämmer, jag har märkt sån stor skillnad på mitt mående. Jag mår bättre här, jag har kommit bort från all skit men jag saknar tryggheten på hemmaplan. Jag fick också ett sånt fint och bra avslut hemma i helgen när jag hämtade flyttlasset. Jag fick avsluta oavslutade relationer på det bästa sättet man kan tänka sig, jag ignorerade sista natten i flickrummet för att känna av en närhet jag är trygg hos. 

Nu ska jag vara vuxen. Fylla i blanketter och ställa mig och laga mat. Har haft sjuka matideér sen jag flyttade hit, måste prova allt jag kommer på. ALLT. Hoppas jag har peppar hemma.

ibland måste man lämna det gamla bakom sig.

Jag har flyttat, på riktigt nu, typ. Typ på riktigt. Jag bor inte hemma längre utan jag befinner mig i en större stad nedåt i landet och jag har börjar att studera på universitet. Lite nytt i livet sådär, helt nytt med nya vänner. En värld jag trodde knappt fanns för mig som bott som jag bott hela livet. Det var "ju bara att flytta" även om det var jävligt jobbigt de första dagarna innan jag riktigt kom in i de hela, även om jag har långa vägar kvar. 

Just nu bor jag i en liten lägenhet med en vän till mig som jag kommit och gått i lite bäst jag vill de senaste dagarna. Till fyllan, från fyllan. Nästa vecka flyttar jag in i mitt egna första boende, en fin och fräsh lägenhet. Kan väl bli spännande att få bli vuxen - även om det skrämmer mig.
 
Jag förbjuder mig själv att lyssna på låtar som påminner om hemmaplan, om allt vad som hänt nu i sommar. Jag vill inte längta hem och sakna människorna jag hade i min omgivning. Nu måste jag börja om, tur att jag börjar som stark.

Jag vill att ni ska veta allt, men är rädd att ni läser.

Hur mycket jag än försöker skriva så kommer det ingenting. Eller visst kommer det, det kommer jättemycket, det bara rinner ut ur mig från hjärnan genom fingrarna. Det blir en gigantisk gegga av ord som jag noga valt ut i rätt ordning så att det inte ska bli som när jag försöker tala. Det kommer en massa ord men på fel sätt, jag fastnar på dem, använder mig av fel ord utan att ens tänka på det och sätter dem på fel ställen i meningarna, om de ens är med i meningarna överhuvudtaget. 
 
Jag måste tänka över hur många som kan läsa det jag skriver. Jag har inga stora förhoppningar (?) att många, ens någon, kommer att läsa det jag skriver. Men det skrämmer mig att det ligger öppet för bokstavligen alla att läsa, för resten av livet efter att jag klickat det lätta klicket på publicera. Jag är absout inte rädd att skriva om det jag vill skriva, jag är mer rädd att ni ska läsa det jag skriver. Inte det att ni kan döma mig för det har ni redan gjort så mycket i mitt liv så att jag har blivit van och slutat brytt mig, jag är mer livrädd att ni faktiskt läser igenom mina ord, vad jag skriver. Jag måste nog bara smälta det och våga. Jag har i en timme velat fläta in mina ord "jag kan fortfarande ställa mig framför spegeln en dag och tycka att jag är den fulaste och äckligaste människan som finns" men jag vet inte vart jag får in det, det är så mycket känslor runtomkring.

Det ekar tomt på raderna medan orden klingar i huvudet.

 


Jag har inte skrivit här, knappt varit inloggad, på över ett år. Inspirationen, suget och modet försvann, då är det ingen idé att ens försöka. Jag vill helt enkelt att det ska kännas rätt rakt igenom som det inte heller har gjort. 

Nu har jag fått tänka i över ett år och jag är en helt annan människa än från förr. Det har hänt så mycket tråkigt och så mycket roligt i mitt liv sen jag visade livstecken här senast, mestadels roligt och lyckligt faktiskt men ingenting som bör få komma ut så här officiellt. Nu när jag känner att det är 2.0 på riktigt (okej, om någon vecka är det 100%) så har jag tänkt att börja skriva igen. Skriva när jag känner för det och det är rätt för mig, för tro mig efter så här lång tid har jag mycket på hjärtat som vill ner i text. Vad säger ni om det amigos? Vågar inte lova för mycket heller.
 
 

nordemma @ Instagram.


Jag är lycklig, vad är du?

Nu finner mig på instagram nu för tiden @nordemma.


We won't fade into darkness.


Du var aprilhimlen som jag minns den.. och som jag minns dig.



Det måste vara månades orsak till varför allting faktiskt är så himla bra. Allting är jämt bra i April. Det är fem år sedan jag lärde känna Joakim bland annat. Nu känner jag mig bara glad dagarna igenom och de får gå som de går (har matteprov imorgon och jag har inte ens öppnat böckerna än, det är carpe diem mina vänner!)

Jag är glad över allting som har med Erik att göra trots att jag saknar honom så att öronen trillar av. Mina vänner är fina(st). Skolan går s-k-i-tbra. Jag åker till Rhodos på Söndag. Och för att inte missa det bästa, jag fyllde 18 i måndags. Nu är jag officiellt vuxen och ansvarsfull. Mer än vanligt.

All I ever wanted. | Adrian Lux feat. Jocke Berg.



Man kan inte annat än älska det här.

My soul is painted like the wings of butterflies.


Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.



Kents nya singel!! Helt underbar. Inatt kommer jag somna lycklig.

Ibland ångrar jag mig bara utan anledning.



Saknar mitt långa hår litegran, ja. ja. ja. ja. ja. ja.