When something is wrong, it's worth fighting for.

Det är så frustrerande. Jag vet exakt vad jag vill samtidigt som jag inte alls vet vad jag vill. Jag vill inte gå i skolan, men jag vill bli färdig med allting hemma så att jag kan flytta och plugga eller börja jobba. Men vad ska jag plugga? Eller jobba med? Det är ingen som vill ta emot så unga som oss nu. Jag måste vara högt utbildad i allting känns det som, mer eller mindre. 

Jag vill inte vara fegisen som glöms bort samtidigt när jag tynas bort. Någonting bra vill jag göra och bli ihågkommen och sedd för. Vill inte stå där i mina nerslitna skor, i ett par kläder jag försökt få att matcha (samtidigt som de är storlekar förstora eftersom jag tror själv att S sitter bra på mig när jag gott och väl skulle behöva ett par XS) och glo rakt in i en vägg när jag egentligen vill synas, en liten bit, istället för att smälta in i mängden.

Nu tog orden slut som vanligt när jag vill skriva ett bra inlägg. Jag vet ju vad jag vill skriva, men det kommer inte ut ur mig. Men idag fick jag ett modellarbete av en bekant som (förmodligen) ska genomföras senare. Om ni letar efter en glad, någolunda stolt tjej, då ska ni leta här. Fick bara lov att flika in detta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Din blogg:

Kommentar:

Trackback