"Vill du ha en idiot så lägg din hand i min."

 
Igår, den 22 September, kunde väl egentligen ha varit vilken dag som helst för det var den faktiskt. Det var en helt vanlig Söndag med matförgiftning som stod på schemat, på kvällen fick jag massa fina sms och meddelanden som får mitt hjärta att inte vilja fortsätta slå panikartat. 

Det som var de allra finaste med igår var att jag och Sofie hade delat precis 7 år och 7 månader ihop som världens bästa vänner, bros, vapendragare. Japp, snart åtta år ihop. Kan seriöst inte fatta att vi var 11 år dagen vi lärde känna varandra via Lunarstorm. Många kan skriva "vi har gått igenom allt tillsammans" men det är nästan bara tomma ord, vi har gjort det på riktigt. Om vi inte har gått igenom det tillsammans så har vi åtminstånde stått bredvid den andres sida. Vi har gjort de roligaste sakerna ihop och även de tråkigaste. Vi tog studenten bredvid varandra och vi fortsätter prata varje dag som om det inte vore någonting att jag bor 20 mil ifrån dig och din nya lägenhet som jag hade sett fram emot att spendera så mycket tid i. 
 
Sofie är den som vet allt om mig, förutom en grej. Men det är ingen allvarlig grej, den är bara lite dum utav sig. Det är henne jag berättar allt för förr eller senare, det är hon som reagerar så hårt på mina hemligheter att hon skriker rakt ut eller lägger sig på golvet för att knipa efter luft mellan skratten. Även om jag råkar försäga mig om saker så känns de ganska lugnt ändå. Det är ganska självklart att hon är en av mina topp tre bästa vänner genom tiderna, jag har nog aldrig släppt någon närmare med mina ord. 

Come on skinny love, what happened here?

 
Jag får såna jävla dumma saker för mig, saker jag tror är bra för stunden. Med människor som står mig allt för nära för att någon kommer bli sårad i slutändan, oftast mig själv. I stundens hetta tänker jag aldrig steget längre, det är alltid en "bra idé", man är ju glad. I efterhand skiter det ändå sig eller blir för annorlunda än vad det alltid har varit och vad man tänkt sig.

I den absolut sista fasen är det tanken "Det är mig det är fel på" som far igenom huvudet, det är ju alltid bara jag som verkar bli sårad eller bryr mig. Det är alltid jag som får höra "Det här är fel", aldrig jag som får säga det, jag verkar ju nöja mig med lyckan och närheten, tänker aldrig på det där steget efteråt. Vad är det med mig som är fel? 
 
Tack för mig, över och ut. 
"Låt mig skrika färdigt tills bröstkorgen blir tom."

Jag känner pojken i fönstret mittemot, han samlar drömmar i fickan.

 
Japp. Nu har jag flyttat hemifrån på riktigt, till en större stad men jag hamnade aldrig i Göteborg som planerna löd i hela tre år. Jag har gått fram och tillbaka med Göteborgsplanen, den var så självklar till dagen jag och Erik gjorde slut, sen började tvekandet. Jag vill fortfarande ner dit, men det skulle vara fel att bo där - Kanske senare i livet.

Breakup:et kom nog i rätt tidpunkt, jag sökte spontant till den staden jag nu bor i på heltid, i tre år framöver. Samma dag som ansökningen skulle vara inne så vaknade jag upp och tänkte "jag ska söka, jag ska också dit". Jag trivs faktiskt även om jag är ganska ensam nu om dagarna, det kommer att lösa sig med tiden. Jag har även insett att det suger ganska mycket, iallafall nu, att vara ledig Tordag - Fredag, jag gör ingenting om dagarna. Igår blev jag färdig med det allra sista plocket i lägenheten och kan säga att jag bor här på riktigt, min flyttanmälan har även gått igenom, idag var jag vuxen och gick till försäkringskassan helt ensam. Vad gör man inte en Fredag..?

Jag håller på att bygga upp ett nytt liv. Som Linda sa till mig "Du behöver flytta härifrån för att kunna må bra på riktigt igen" och det stämmer, jag har märkt sån stor skillnad på mitt mående. Jag mår bättre här, jag har kommit bort från all skit men jag saknar tryggheten på hemmaplan. Jag fick också ett sånt fint och bra avslut hemma i helgen när jag hämtade flyttlasset. Jag fick avsluta oavslutade relationer på det bästa sättet man kan tänka sig, jag ignorerade sista natten i flickrummet för att känna av en närhet jag är trygg hos. 

Nu ska jag vara vuxen. Fylla i blanketter och ställa mig och laga mat. Har haft sjuka matideér sen jag flyttade hit, måste prova allt jag kommer på. ALLT. Hoppas jag har peppar hemma.

ibland måste man lämna det gamla bakom sig.

Jag har flyttat, på riktigt nu, typ. Typ på riktigt. Jag bor inte hemma längre utan jag befinner mig i en större stad nedåt i landet och jag har börjar att studera på universitet. Lite nytt i livet sådär, helt nytt med nya vänner. En värld jag trodde knappt fanns för mig som bott som jag bott hela livet. Det var "ju bara att flytta" även om det var jävligt jobbigt de första dagarna innan jag riktigt kom in i de hela, även om jag har långa vägar kvar. 

Just nu bor jag i en liten lägenhet med en vän till mig som jag kommit och gått i lite bäst jag vill de senaste dagarna. Till fyllan, från fyllan. Nästa vecka flyttar jag in i mitt egna första boende, en fin och fräsh lägenhet. Kan väl bli spännande att få bli vuxen - även om det skrämmer mig.
 
Jag förbjuder mig själv att lyssna på låtar som påminner om hemmaplan, om allt vad som hänt nu i sommar. Jag vill inte längta hem och sakna människorna jag hade i min omgivning. Nu måste jag börja om, tur att jag börjar som stark.


RSS 2.0