Come on skinny love, what happened here?

 
Jag får såna jävla dumma saker för mig, saker jag tror är bra för stunden. Med människor som står mig allt för nära för att någon kommer bli sårad i slutändan, oftast mig själv. I stundens hetta tänker jag aldrig steget längre, det är alltid en "bra idé", man är ju glad. I efterhand skiter det ändå sig eller blir för annorlunda än vad det alltid har varit och vad man tänkt sig.

I den absolut sista fasen är det tanken "Det är mig det är fel på" som far igenom huvudet, det är ju alltid bara jag som verkar bli sårad eller bryr mig. Det är alltid jag som får höra "Det här är fel", aldrig jag som får säga det, jag verkar ju nöja mig med lyckan och närheten, tänker aldrig på det där steget efteråt. Vad är det med mig som är fel? 
 
Tack för mig, över och ut. 
"Låt mig skrika färdigt tills bröstkorgen blir tom."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Din blogg:

Kommentar:

Trackback